Ung Vänster tar sig i kragen angående Libyen

På Ung Vänsters kongress beslutades att dra tillbaka stödet till NATO-operationen i Libyen och kräva ett slut på det militära ingripandet. Det är ett glädjande beslut, om än sent. Vi var många som glädjes över revolutionen i arabvärlden och upproret mot Ghadaffi gav hopp om ökat frihet för Libyens befolkning. Men snart började väst prata om att ingripa militärt i konflikten. Vi var många som förstod var det hela bar av och vi förfasades när partiet och förbundet gav sitt stöd till ingripandet. Varje konflikt bör bedömas enskilt, men man måste ständigt vara uppmärksam på imperialismens mönster. Förbundet och moderpartiet blundade för detta och köpte lögnerna om att västvärldens fredsbomber är vägen framåt.
För att ett militärt ingripande ska vara försvarbart bör det vara en FN-ledd operation , helt styrd av de Förenta Nationerna där inflytandet inte ska ligga hos de imperialistiska länderna. Militärt ingripande bör vara den sista utvägen och inga stormakter ska kunna lägga beslag på resurser och dra vinning av ingripandet. NATO, som allt för ofta blir imperialismens skjutjärn vid framryckning i de underutvecklade länderna är inte ett medel för fred och demokrati utan tjänar bara imperialismen.
Protesterna har varit stora inom Ung Vänster och Vänsterpartiet mot respektive lednings beslut att stödja insatsen i Libyen. Kongressens beslut är en seger för alla fredsälskare och anti-imperialister inom förbundet. Det enda rätta för Vänsterpartiet är nu att lyssna på sina medlemmar och följa sitt ungdomsförbund i kravet på tillbakadragande från Libyen.

Reaktionärt att stödja Nordkorea

På Röd Front tågen på första maj vajar Nordkoreas flagga, bredvid den röda fanan. Fortfarande finns det inbitna stalinister kvar. Ur ett antiimperialistiskt perspektiv förstår jag stödet för Nordkorea, imperialismen har ingen rätt att lägga Nordkorea under sig. Men det finns betydligt många fler länder än Nordkorea som är under imperialistisk aggression idag. Att socialister väljer att stödja just Nordkorea till den grad att man uttrycker stöd för dess regim och viftar med dess flagga måste ha sitt ursprung i en skruvad vision om att Nordkorea är en socialistisk arbetarstat värd att försvara. Detta är en vrickat ståndpunkt, skild från verkligheten. Det är skrämmande att folk som kallar sig kommunister stödjer en reaktionär regim såsom Nordkoreas. För stödet för Nordkorea går direkt till dess regim och inte dess arbetare, vare sig det är meningen eller inte. Nordkorea är på inget sätt progressivt utan en klassfiende som bromsar upp klasskampen i Korea. Den svenska vänsterrörelsen kommer aldrig kunna växa om vi håller fast vid dessa reaktionära, arbetarmördande stater.

Imperialismens krig i Afghanistan

Svenska JAS-plan deltar i det brinnande kriget i Libyen samtidigt som Sverige fortfarande befinner sig i krig i Afghanistan. Hur kan vi se krigen ur ett klassperspektiv och hur bör socialister ställa sig till västmakternas krig i de underutvecklade länderna?
Kriget i Libyen följer det imperialistiska mönstret men det är i nuläget för tidigt för att göra någon större analys av kriget. Så låt oss fokusera på Afghanistan. När kriget i Afghanistan lyfts fram i media så är det i första hand den svenska insatsen som diskuteras. Sveriges insats ses som en enskild insats, en fristående osjälvisk handling för Afghanistans folk. Sveriges roll är endast att hjälpa civila och vi ska inte behöva ta ansvar för vad de andra länderna hittar på i det ockuperade landet. Detta ger en väldigt sned utgångspunkt att diskutera kriget utifrån. Istället måste den svenska insatsen ses som en del av den amerikanska imperialistiska krigföringen och de svenska styrkorna som en del i USA-imperialismens kamp för att säkra den afghanska oljan.

Bakom invasionen av Afghanistan så är det USA som står som stormakten och drar i trådarna. USA-imperialismen är sig lik, ständigt på jakt efter större profit letar den upp konflikter och river upp dessa till storskaliga krig för att kunna lägga sina händer på underutvecklade länders naturresurser. Detta är imperialismens roll, att säkra makten för världens sittande elit. Fattiga länder invaderas, människorna mördas och landets rikedomar tas i beslag. Detta har vi sett många gånger förr. Detta pågår i hög grad än idag.

Under 1900-talet och framförallt den andra halvan av århundradet så har det amerikanska imperiet haft anledning att känna sig hotad av realsocialismens frammarsch. De amerikanska makthavarna har sett sitt globala imperium tappa mark och man har fått gå till angrepp mot de revolutionära rörelserna som avancerat. USA-imperialismen har fått invadera länder i försök att inte bara säkra landets tillgångar till kapitalistklassens fickor utan också varit tvungna att föra en ideologisk kamp mot socialismen. Imperialismen är ständigt på jakt efter större profit och klamrar sig desperat fast i de länder den lyckats suga sig fast i. Ett land som en gång varit i dess grepp men försökt slå sig fri med socialistiska rörelser i spetsen har utgjort hot mot den amerikanska imperialismens herravälde men också mot kapitalismen som ideologi. Dessa länder och rörelser har blivit självklara offer för invasioner och krig. Detta förutsatt att länderna ifråga är svagare, USA-imperialismen kastar sig inte gärna i krig med en jämnstark eller starkare makt.

Vad gäller invasionen av Afghanistan så är det inte ideologiska skäl som ligger bakom. Visst styrdes Afghanistan av USA-fientliga talibaner innan invasionen, men dessa utgjorde inget hot mot det amerikanska systemet. I detta fall är det den afghanska oljan som västimperialismen kastar sig över. Olja viktig för USA och dess kapitalistklass.

Låt oss inte glömma att det var CIA som tränade och beväpnade talibanerna och byggde upp al-Qaida under den sovjetiska invasionen på 80-talet. USA såg inget problem i att stödja talibanerna då de var antikommunister och ville riva ner de sociala framsteg som gjorts under Afghanistans socialistiska ledning. Talibanernas kvinnosyn och idéer utgjorde inget hinder för en allians med USA. När talibanerna sedan tagit makten och nekade USA att bygga en oljepipeline genom Afghanistan såg man annorlunda på talibanerna. De var nu terrorister och fiender till mänskligheten. De var tvungna att förintas till varje pris. Medan USA satt och ritade upp planer för en invasion av Afghanistan i slutet av 90-talet så kom lägligt nog attacken mot World Trade Center ett par år senare. USA var nu offret, världen skulle inte säga emot om man nu slaktade sig fram i hämndaktioner i mellanöstern. Afghanistan invaderades, talibanregeringen störtades och ersattes av en marionettregering till USA vars första beslut blev att påbörja byggandet av oljepipelinen till USA.

Angående den svenska insatsen i Afghanistan så lyfts denna fram i svensk media som en osjälvisk heroisk handling av svenska hjältar. När kriget diskuteras hemma så är det i första hand den svenska insatsen som dras upp istället för att kriget analyseras som helhet. Jag vill återigen hävda att det vore felaktigt att analysera och diskutera den svenska insatsen i Afghanistan som en enskild insats avskild från resten av kriget. Visst, de svenska soldaterna är inte sammansvetsade med de amerikanska trupperna och inte heller har man samma arbetsuppgifter i det ockuperade landet. De svenska styrkorna lämnar inte tusentals civila lik efter sig som de amerikanska soldaterna har en vana att göra. Men det är inte heller den svenska insatsen och hur den genomförs som jag protesterar mot. Den svenska insatsen i Afghanistan arbetar sida vid sida med den amerikanska imperialismen som genom historien mördat miljoner civila människor i dess räder. Detta är såklart relevant av den enkla anledningen att det fortfarande pågår för fullt. I de tre underutvecklade världsdelarna Afrika, Asien och Sydamerika för imperialismen en förtvivlad kamp för att hålla dessa fattiga massor i dess grepp. I Sydamerika stöter imperialismen idag på hårt motstånd och tvingas därför angripa andra områden hårdare. Den svenska insatsen i Afghanistan lyder under detta imperialistiska vidunder och bidrar till att ockupera och terrorisera det afghanska folket. De svenska soldaterna utför inte massakrer på afghaner, utan överlåter detta till de amerikanska trupperna, men slår ner de väpnade upproren som är ett naturligt svar mot den imperialistiska terrorn, För motståndet finns och det växer. För varje afghan som mördas tar fler upp vapen mot ockupationsstyrkorna. Afghaner som inte delar talibanernas idéer ansluter sig till talibanerna endast för att få kämpa mot invasionen.

Solidaritet med det afghanska folket är inte att bomba dessa sönder och samman som borgerliga krigsförespråkare kläcker ur sig. Solidaritet med folket i Afghanistan betyder att kräva ett slut på det mardrömskrig som råder i landet. Detta är inget försvar för talibanerna. Talibanernas idéer strider mot allt det vi kämpar för och bör absolut inte ses som några heroiska antiimperialistiska kämpar att alliera sig med. Sett ur ett klassperspektiv så har den afghanska arbetarklassen större chans att kunna flytta fram sina positioner under en borgerlig demokrati än under talibanstyre. Att hävda något annat vore felaktigt. Betyder detta då att vi ska välkomna den amerikanska invasionen och dess strävan att införa någon form av borgerlig demokrati i Afghanistan? Jag vill bestämt hävda motsatsen. Om vi fortsätter att se saken ur ett klassperspektiv så är USA-imperialismen arbetarrörelsens fiende. Ingen som kan historien kan förneka detta. Det är USA-imperialismen som stått i vägen för demokratiska revolutioner världen över och som slagit tillbaka mot arbetarklassen när denna gjort landvinningar. Varje sann socialist bör betrakta USA-imperialismen som sin fiende, att göra något annat vore ett förödande misstag. Att alliera sig med imperialismen och betrakta denna som sin vän betyder att gå emot sin egen klass strävan för att frigöra sig från kapitalismens exploatering och förtryck. Varje landvinning för imperialismen stärker det kapitalistiska systemet och försvårar den globala kampen för socialism och människans frigörelse från det kapitalistiska förtrycket.

Däremot bör man inte fastna i något antiimperialistiskt tänkande där man ständigt protesterar mot allt de imperialistiska staterna gör och där man ser imperialismens fiender som sina vänner. Det händer att socialister tar upp ett försvar för de krafter som kämpar mot västimperialismen. Inte bara ett försvar av dessa staters eller folks rätt till självbestämmande utan att man också väljer att försvara deras tankar, mål och metoder. De kan hända att dessa idéer går starkt emot de socialistiska grundtankarna men att man ändå väljer att acceptera och försvara dem, eftersom de tillhör västimperialismens fiender.

Samtidigt finns det socialister som gör tvärtom och har en tendens att stödja imperialistiska ockupationer av fattiga länder där det inte förekommer någon aktiv klasskamp. Dessa socialister hävdar att utländsk militär ockupation av dessa länder är ett steg närmare införandet av borgerlig parlamentarism och att arbetarklassen i det ockuperade landet med hjälp av denna ska kunna flytta fram sina positioner. Dessa socialister känner inte till eller blundar för imperialismens vidriga karaktär. Imperialismen handlar aldrig för demokrati och mänskliga rättigheter, utan för profit och makt. Det kan hända att i vissa situationer bidrar den imperialistiska invasionen till att vissa saker förbättras, till exempel bildandet av en borgerlig parlamentarism. Men denna borgerliga form av demokrati införs i en sådan falsk och svagt karaktär att den knappast är att betrakta som mer än en kuliss. Den borgerliga parlamentarismen inom det ockuperade landet läggs fram som ett skäl för att föra kriget. I själva verket tjänar den bara imperialisternas intressen genom att upprätthållas genom valfusk och order från väst. Genom att införa borgerlig demokrati, om än i en väldigt svag variant, i Afghanistan använder man denna för att kontrollera landets naturtillgångar.

Våra fienders fiender är inte våra vänner, men vi bör erkänna deras rätt till motstånd i deras kamp mot imperialismen. Så är fallet med Afghanistan. Det bör vara självklart för varje socialist att fördöma det imperialistiska kriget för olja i Afghanistan. Men detta betyder inte att man försvarar talibanerna och deras idéer. Vi måste ta parti för det afghanska folket, inte för talibanerna eller USA. Det är vår skyldighet som socialister och människor.